Kraven jägaren: Sämre än Venom, Morbius och Madame Web (Kritisk recension)
Tove Håkansson Tove Håkansson 
Om Marvel Studios vore att minska antalet filmer som utgivs årligen skulle 2024 ha varit Sonys år för att utvidga Spider-Man-universumet. Med ”Madame Web” i februari föregående år, ”Venom: The Last Dance” i oktober och ”Kraven the Hunter” i december, kunde man arguera att vi entahligen generöst behandlats eller överbelastats av dessa utgivningar. Sedan universumets uppkomst, som fokuserar på Spider-Manens motståndare utan själv Spider-Man, är det rättvisoligt att säga att kvaliteten har inte varit konsistent från filmerna. Från ”Venom 1”, ”Venom 2”, ”Venom: Let There Be Carnage”, Morbius till ”Madame Web” finns inget enda film som höjer standarden för sina föregångare. I början fanns optimism kring den första trailern för ”Kraven the Hunter”: den lovade en mer vuxen och brutal ton, även medan den fick ett R-Rating i USA, vilket innebär att visningen begränsas för dem under 17 år. Dock uppfylldes de flesta förväntningarna – våldet tonades ned, scener censureades och karaktärer behandlades inte med den rätta respekten. Som följd är det svårt att helt hjärtat rekommendera filmen. Däremot kan några amerikanska kritiker argumentera att den inte är den sämsta i Sony’s Spider-Man Universe, men den faller ändå kort mot högre standarder och befinner sig kvar på en medelnivå.
I amerikanskt kritiskt perspektiv betraktas Kraven som en försämrad film jämfört med de tre Venom-avsnitten. Själva poängen på Rotten Tomatoes är endast 16%, vilket gör den bättre än Morbius och Madame Web, men ändå kort mot varje Venoms poäng. Jag erkänner att uppskattning av film kan vara mycket subjektivt, även mer än datorspel, men när amerikanska press rankar Venom 2 som toppavsnitt i Sony:s Spider-Man-universum med ett genomsnittsbetyg på 58% ger det sig an att frågorna om de tillämpade standarderna kommer att ställas. Så länge jag har hand om saken, är Kraven klart inte den sämsta filmen i Sony:s Spider-Man-universums skurkfilmer; den går ändock inte att kalla för framgångsrik och svår att titta på med dåliga specialeffekter. Resultatet blir mindre besvikenhet än väntat jämfört med resten av serien, möjligen till följd av den kedja av besvikelse som föregick, vilket gör Kraven the Hunter att verka mindre katastrofal än förväntat.
Kritisk: R-rankad
Det var inte ett säkerhetssignal när filmen fördröjdes med två år och ursprungligen planerades att släppas i januari 2023 att regissören JC Chandor började anmoda publiken att ge hans film chansen innan de kritiserade den. I en moment av desperation läckte Sony Pictures de första åtta minuterna av filmen ut på YouTube, vilket tyder på inre panik. Efter dess dåliga framgångar vid biokassan under sin öppningshelg kan man konkludera att domen är in och ”Kraven” betraktas redan som en misslyckande. Men filmen hade ändå högre ambitioner jämfört med andra Sony Spider-Man Universum-filmer genom att stäva sig mot att skapa ett vuxenvänligt filmmärke med nödvändig våld för att bevilja en R-rankad rating, som är begränsad till 17-åriga och äldre i USA. Genom inte att söka tillfredsställa allmänheten eller barn, såsom ”Venom”, kunde man möjligen ha tröstat fans och sanna publik för sina kommittment. Men även om det gäller dess påstådda våldshalt, missar ”Kraven the Hunter” målet och jag kan bekräfta i dag att den är uttrimmad. Kritisk: R-rankad.
I filmen saknas flera scenarier som visas i trailerarna, såsom en soldat vars extremiteter skadas av vargar under en snöstorm. Denna specifika scen finns inte med i filmen. Hitta tillbaka på den moment då Kraven attackerar ett pojarkonvoj och bitar av en nos från pojkarna med munnen innan han utskallar dem mot kameran med blodspritzer? I finalversionen är denna scen kortad till mindre än två sekunder på skärmen, och kamera höjden justerades för att visa mindre våldet på nära håll. I trailern är kamera placerat inuti lastbilen, medan det i filmen är placerat utanför fordonet bredvid lastbilen, presenterande scen från en exteriörperspektiv. Intrycket försvagas på grund av denna justering. Det tyder på att Sony Pictures hade ånger om produkten i sin graphiska innehåll ända fram till slutet, och frågade sig om dessa våldsscener var effektivt marknadsföring för filmen. Det är särskilt skälvande att detta är tänkt att vara en av filmerns starkaste punkter. Dessutom finns det tillfällen då Kraven deltar i Rambo-liknande skottlossningar mot soldater i en skogsbevuxen miljö; men dessa ögonblick är inte utvecklade eller detaljerade nog för publiken att uppleva dem fullt. Såväl som att Kraven framställs som jägare och predator genom hela filmen, hade mer fokus kunnat placeras på denna del av jakten, men sådan uppmärksamhet saknas i finalprodukten.
Ja, man!
Trots att Sony Pictures valde inte någon tilldömda att regissera filmen, står JC Chandor på sitt högsta. Han har tidigare regisserat ”Triple Frontier” år 2019 och i förtid ”A Most Violent Year”, en urban västern som gräver in sig i de hårdgående banden mellan kapitalism och brottslighet samt utmanar grundvalarna av den amerikanska drömmen. Kort sagt, är JC Chandor ingen nybörjare. Men när man gör en superhjältefilm har producenterna sista ordet, med Avi Arad som övervakare för Sonys Spider-Man-universum, inklusive ”Uncharted” och ”Borderlands”. Om vi kunde ge råd till Avi Arad, som verkar ivrig att anpassa videospel till filmer, skulle det vara att observera hur datorspelsutvecklingsstudiorna hanterar sina produkter. Särskilt Insomniac Games har visat sig kunna fånga essensen av Spider-Man och anpassa dessa historier med en originalkuriositet medan man stannar trogen till källmaterialet. Ännu en gång är hänvisningen till hanteringen av Venom och Kraven i ”Spider-Man 2” värd att titta på för att se hur det fungerar bra. Det är dags att sluta behandla publiken som endast konsumenter och ge dem berättelser berättade med respekt och respekterade karaktärer.
För ung och för ädling
Aaron Taylor-Johnson gjorde sina bästa ansträngningar för att leverera en stabilt Kraven the Hunter, men väljandet av skådespelaren själv är redan ett misstag. Sony Pictures valde en person som tidigare spelade Quicksilver i MCU bland de hundra bankabare Hollywood-skådespelarna. Denna insistence på att återuppfosta karaktären måste stoppas. Vi vill inte ha en 28-årig Kraven, en modell med synliga sexmuskler, utan en grusig person med stor kroppsbyggnad, så han ser ut att vara björnlik i varje framträdande. Och jag upprepar sig, Taylor-Johnson gör sina bästa, men han är lastad med ett klumsamt skriven karaktär, en som springer på fyra fötter, vänjer sig med djur och nästan är grönpunktig – inget som liknar tecknade seriens karaktär. Jag har inga problem med kreativa friheter i anpassningar, men någon autenticitet bör bevaras. I serien går Kraven pinsam för att hans far dödade en lejon som ville äta honom, inte tvärtom som visas i filmen – en helt motsägelse av karaktären.
Avskild och utan skönhet
Filmen presenterar inte en framväxande övermäktig, utan snarare en antihjälte som gör sitt bästa för att göra rätt – ett problematiskt drag för berättelsen. Vi vill inte ha Kraven med en moraliskt kompass eller porträtterad som en naturvän – det är helt motstridigt. Dessutom behöver vi inte ytterligare en ursprungshistoria, som tillägnar nästan 20 minuter åt en flashback av Kraven och hans bror Dimitri under deras tonårstid. Detta påsnipp kan ha minskats eller helt utelämnat. Sättningarna av DC:s Pingvin-karaktär får mig att fråga om vi ska fortsätta försöka transformera övermäktiga motståndare till karaktärer med moraliska komplexiteter och djupa känslor. Avskild och udda ===============
Filmen presenterar inte en framväxande övermäktig, utan snarare en antihjälte som gör sitt bästa för att göra rätt – ett problematiskt drag för berättelsen. Vi vill inte ha Kraven med en moraliskt kompas eller porträtterad som en naturvän – det är helt motstridigt. Dessutom behöver vi inte ytterligare en ursprungshistoria, som tillägnar nästan 20 minuter åt en flashback av Kraven och hans bror Dimitri under deras tonårstid. Detta påsnipp kan ha minskats eller helt utelämnat. Sättningarna av DC:s Pingvin-karaktär får mig att fråga om vi ska fortsätta försöka transformera övermäktiga motståndare till karaktärer med moraliska komplexiteter och djupa känslor.
Filmen presenterar Chameleon, spelad av Fred Hechinger, som är inte speciellt likable – det beror mer på skrivandet än skådespeleriet. Vi har sett Hechinger i rollen som kejsar Caracalla i ”Gladiator 2”, där han redan porträtterade en ohärlig härskare. Det hoppas att han inte begränsar sig till sådana roller i framtiden, då han verkligen har potential. För Russell Crowe fortsätter det att vara en serie misslyckande projekt och ointressanta roller som underminerar hans karriär; hans insats i ”Kraven” gör lite för att återställa hans tidigare status. Han spelar Nikolaï Kravinoff, fadern till Kraven, en maffia-stil oligark som tycker om att jaga och förordar den starkaste lagens rätt. Med tanke på hur han ser ut nu skulle han kanske varit mer passande än Aaron Taylor-Johnson att ta över rollen som Kraven the Hunter.
Låg budget
Filmen ”Kraven the Hunter” kommenteras i användarens text rörande frågor som rollval, karaktärsutveckling och produktionsbeslut. Användaren uttrycker missnöje över att se Kraven avbildas som en ung muskulös antihjälte istället för den erfarende, moraliskt tvivlande jägaren som beskrivs i serierna. Dessutom kritiseras berättelsen om Kravens bror och karaktären Calypso, spelad av Ariana DeBose, som användaren menar inte passar rollen. De nämner också Rhinos utveckling med en obetonad trajectory och Camouflage som är dålig porträtterad. Trots att de lovordar JC Chandors tidigare arbete kritiserar användaren produktionsbeslut gjorda av Avi Arad, där han ska lära sig från framgångsrika datorspelshanteringar som Insomniac Games. Användaren antyder även att Russell Crowe skulle ha varit bättre passande för rollen som Kraven på grund av sin fysik och skådespelarerfarenhet än Aaron Taylor-Johnson. Sammanfattningsvis kritiseras filmen för sina låga produktionsvärden och bristande trohet till originalmaterialet.
Filmen ”Kraven the Hunter”, som utgör en del av Sony:s Spider-Man Universe från 2023, kommenteras här av en användare i ett kritiskt recension. Recensenten pekar på flera problem med filmen, inklusive en ojämn kvalitet inom universumet, svaga specialeffekter och att den förväntade potential som visades i tidigare trailers med en R-rating inte uppfyllts. Trots vissa vuxna teman i marknadsföringsmaterialet anses filmen ha ett svagt porträttering av våld, vilket leder till frustrering. Aaron Taylor Johnson’s tolkning av Kraven kritiseras för att sakna autenticitet jämfört med serier-Kraven, med filmens försök att portrayera honom som en moralt tvivelande antihjälte som uppfattas som kontradiktorisk till hans etablerade personlighet. Ursprungshistorien om Kravens bror anses både vara överflödig och på långt på gång. De stödande karaktärerna, inklusive Calypso och Chameleon, kritiseras för att vara underutvecklade. Trots att recensenten hyllar regissören JC Chandor’s tidigare arbete kritiserar han produktionsbesluten gjorda av Avi Arad, och han antyder att han borde lära sig från framgångsrika datorspelshanteringar som Insomniac Games. Han rekommenderar att Avi Arad studerar hur Insomniac Games hanterade Spider-Man i ”Spider-Man 2” för att bättre förstå essensen av karaktärer som Kraven och Venom. Till slut antyder han att Russell Crowe, som spelar Kravens far, skulle vara en passande val för rollen som Kraven på grund av hans fysiska attribut och skådespelarerfarenhet. Sammanfattningsvis konstateras att ”Kraven the Hunter” misslyckas på grund av låg-budgetproduktion och sin långt ifrån lojalitet till originalmaterialets trofasthet.
About the Author
Jesper Lundgren 
Simon Eklund 
