Mellan lootboxar och algoritmer

Jag har varit spelsälskare sedan jag var barn. Jag har tillbringat tusentals timmar i digitala världar, blivit fångad av djupa berättelser och fortfarande ger gamla spelets soundtracks mig känslor. Detta artikel handlar inte om att kritisera spel, utan snarare att uppmuntra till någon kritisk tankegång på grund av mitt kärlek till dem. Jag vill att vi ska ta en paus och tänka över det kritiskt – vi spelar spel ännu mer än någonsin, men är vi verkligen i kontroll? Eller är det de osynliga systemen som manipulerar varje klick, beslut och spel till data, profit och conditionering? Jag är inte här för att predika, utan för att uppmuntra en granskande granskning. Så därför får vi börja ta bort skalen från leken. Att älska spel betyder inte bara att njuta av upplevelsen; det betyder också att villiga dem att vara platser för frihet – inte fångvården. Här går vi in: Du startar din konsol. Skärmen lyses upp. Inom mindre än tre sekunder är spelet lastat. Ditt personage finns precis där du slutade. Det känns som om det tar inget arbete – klicka, spela, köpa, belönas själv, dela och upprepa. Processen är så smidig att det är lätt att glöma vem som ska vara i kontroll: Dig. Men är du? Det är en kritisk fråga att tänka över när man spelar.

Det digitala spelvärlden har omvandlats till en avancerad spelningsplats för vad akademiker kallar ”nollframkantsfilosofi”. I enkelhetens mening: det är idén att alla hinder mellan att vilja ha något och att få det ska tas bort. Ljudar inte det lockande ut? Ingen vill ju ha turbulens, lag eller laddningsskärmar i sitt spel? Men det är där det osynliga spelet börjar, ett du kan inte se på ditt skärm. Nollframkantsfilosofin är stora teknologins obsession över digital kapitalism. Och inom spelet har denna obsession tagit en pixelad form och en episkt ljudspår. Förslaget är lockande: klicka bara en gång för att du är inne. Köp utan att skriva på något lösenord. Acceptera villkoren utan att läsa dem. Länka ditt betalkort direkt till pausmenyn. Auto-uppdateringar, molnspeglingar, omedelbar synkronisering med sociala nätverk och lootbox som levereras rakt till din inventarielista. Erfarenheten känns så smidig att du inte uppmärksammar att du ger bort data, pengar, uppmärksamhet och längtan i processen. Denna flödande karaktären är inte neutral; den har ett mål: att ensnara dig. Mer korrekt, att fånga upp din tid, uppmärksamhet och förutsägelserabilitet. Nollframkantsfilosofin skapar illusionen av frihet medan de formar ditt beteende för att tjäna engagemang- och monetiseringstrategier. Spelet blir en frictionlös routine, men också en utan riktig valfrihet. När du trycker START börjar spelet. Men kanske har redan spelaren spelats av. Det frictionlösa spelet: nollframkantsfilosofin i praktik.

Moderna datorspel vänder ut om till lekplatser för en ”frictionslös” filosofi, som syftar till att ta bort alla hinder mellan dina önskningar och uppfyllnad. Den smidiga spelupplevelsen är avsedd att locka dig in, men det är hela del av en försök att lägga händer på din tid, uppmärksamhet och predikabilitet – drivet av algoritmiskt engagemang och monetiseringsstrategier. Den ”frictionslösa” tillvägagång ska söka ett smidigt, omedelbart erfarenhetsflöde som håller dig att klicka, köpa, förbruka och dela utan att pausa eller tveka. Från öppnandet av spelet till vinna belöningar innan du har börjat spela, är det hela tänkt för att hålla dig engagerad utan någon paus för tankar. Men, som författaren – en spelare och journalist – varnar, kan denna smidighet leda till vanor utan verklig valfrihet. Förskräckelse är att dessa spel kan vara mer än bara roliga rum; de kunde bli virtuella fångstplatser som överträder vår frihet. Om vi inte är försiktiga, riskerar vi möjligen att spela in i systemet vart och ett vi trycker ”START”. Spelutveckling Frictionless gaming Digital capitalism Data privacy Engagement strategies Monetization strategies Artificial intelligence Social networking Loot boxes Auto-updates Cloud gaming Multiplayer games Virtual reality Mobile games Streaming platforms.

Moderna datorspels attraktion har blivit en lekplats för en skrytsam logik. Den smidiga upplevelsen är så lätt att man inte upptäcker att vi befinner oss i ett system som underhåller oss, men också formerar oss. Är vi spelare eller marionetter? Scenen är satt av algoritmerna. Varje gång du stiger på Steam för att se en ”personlig rekommendation”, upptäcker du en YouTube-spelare du inte kände till förr, eller får Discord-meddelanden om servrar du ”kanske vill”, finns det en algoritm i arbetet – observerar, mäter, rekommenderar och vägleder. Men det är inte bara om rekommendationer. I dag befinner vi oss i en era av algoritmisk medling där spelare inte interagerar direkt med spelet utan med ett skikt dold kontroll som filtrerar vad vi ser, speler, känser och gör. Dessa osynliga entiteter är algoritmerna som driver digitala affärer, bestämmer vilka spel som framhålls, väljer oss samspelare, modererar chatt, prioriterar meddelanden och till och med tidar erbjudanden om nya skinn med ”exklusiva rabatter”. Det är inte en sammansvärjningsteori. Det är plattformdesignet. Steam-algoritmen följer dina timmar på strategispel och visar fram reklam för liknande spel baserat på det. Game Pass-systemet avgör nästa spel du ska vilja spela innan du har slutfört det nuvarande. Twitch-algoritmen bestämmer vad live streamar dyker upp först i din feed. PlayStation Store döljer indie titlar djupt inne på interna sidor medan den framhäver AAA-spel med automatisk spelfilm och flashande pre-order knappar.Den ideologi av ’noll friction’ i datorspelen eliminerar alla hinder mellan önskan och uppfyllnad för en smidig spelupplevelse. Denna ideologi syftar till att fånga spelarnas tid, fokus och predikabilitet, vilket formar deras beteende för att tjäna engagemang- och monetiseringsalgoritmer. Beskrivningar som automatisk nedladdning, integrerade köp, auto-updateringar och flera är designade för att du ska inte behöva tänka, vilket främjar vanor med minimal verklig valfrihet. Syftet är att minska moment av kritisk reflektion, vilket gör det lättare för oss att köpa och konsumera in-game-artiklar utan att tänka över det.

Interfacet är smidigt, klickar är lätta, men valet är skymt. Dessa meta-medlare arbetar bakom scenen som regissörer på scen: du är i fokus, men manuset har redan skrivits innan. Det blir först tydligt att du spelar exakt vad de vill när det kan vara försent… eller inte om du stänger av och kikar utom skärmen. Den eviga cykeln: engagera, köpa, upprepa. Spel har alltid haft cyklar, men den här är annorlunda. Istället för att spola runt i underhållning eller utforskning, rör den sig nu kring att tjäna pengar. Den eviga upprepningen av stimulans som tränar spelaren att fortsätta spela—inte för nöje utan genom design. Du loggar in bara för att se ett ställ och plötsligt hittar du dig med att utföra dagliga uppgifter, unlocka veckovisa pris och klättra i säsongsmässiga rankningar och jaga begränsade tid-erbjudanden på specialskinn—tyvärr endast tillgängligt just idag. Allt detta är försiktigt tidsplanerat, animerat, optimiserat för noll motstånd. Smidiga tryck från meta-medlare håller cykeln igång, och den slutar med en segerlig ljud och glittrande partiklar på skärmen. Detta är hur battle pass tvingar dig att spela varje dag för att undvika att förlora ditt investering. Med exklusiva evenemang endast tillgängliga om du anmäler vänner. Med gratis spel som i praktiken är microtransaction-system dolda som spelupplevelse. Med framstegssystem som börjar att förnöja just när du är nära att köpa pengar.

I dagens dataspelsvärld är smidighet och automatiseringslogik vad som styre allt. Denna nya metodik kallas för zero-friction-filosofi, och tar bort hinder mellan vad spelare vill ha och att få det, erbjudande enkla upplevelser. Målet är att fånga deras tid, uppmärksamhet och prediktorvärde – allt som är essentiellt för algoritmisk engagemang och monetisationstaktik. För många spelare är de navigerande i en värld styrd av algoritmer som hanterar interaktioner och vänder dem mot visst beteende utan att de insåg det. Detta kontroll över upplevelsen formar spelsynen, skapar mönster med begränsad verklig valmöjlighet och drar för fortsatt förbrukande för att underhålla engagemang. Nu är det intressant – denna artikel uppmanar spelare att stanna medvetna när de interagerar med dessa system. Efter allt, förstår du mekanismer bakom dina favoritspel kunnat hjälpa dig att ställa svåra frågor, såsom varför den knappen finns där eller varför denna förvånande enkel köp är. I essensen betyder det att vara smart spelare att ställa dessa otrevliga frågor, inte ge upp med spelet helt. Istället innebär det att spela medan man håller medveten om helheten.

Motstånd kommer ofta från att krava upplevelser utanför den monotona löpskiva av penninggrabande. Spel som Undertale, Papers, Please, Disco Elysium, Celeste och mer visar oss att det är möjligt att simma emot strömmen. Motstånd finns även inom hemgjorda modifikationer, indie-spel skapade med hjärta och humor, online-gemenskaper som delar tips på att besegra systemet, memes som poke funn vid löpande-kassaskivskultur, och videor som avslöjar vad som ligger bakom ”köp”-knappen. Säkerhet är också att hänga medveten om helheten – nästan revolutionerande handlingar i en värld med omedelbar upplevelse. Ett fel kan vara öppnande ögonblicket då du känner att någonting inte stämmer, rum för skapande, subvertering och spel på ett annat sätt. Att älska spel innebär att de inte ska bli intagna av system som kräver förutsägbarhet, förbrukning och omfattande online-tillvaro. Spela kan vara frihetligt, men endast om kontrollen stannar hos oss. Här är en crowdfundingkampanj vårt som du ska granska och lär dig mer om spelarens livslånga engagemang i spel på YouTube, Facebook, Twitch, TikTok och Instagram.

About the Author

Niklas Sundin

Author

View All Posts