Den dödskjutaren (Omar Sy): När John Woo gör mer än bara livet – men med slow motions

John Woo återvänder. Endast ett år efter att hans glömska Silent Night (som inte hade biopremiär) släpptes, kommer den hongkongbaserade filmmakaren och actionens mester tillbaka med en långtidsprojekt: att ”omarbeta” sin 1989-klassiker. Vid 78 års ålder har John Woo slutligen gjort detta genom att byta ut den manliga huvudrollen som spelades av Chow Yun-Fat med en ung kvinna. Detta könsbytte hade själv övervägt filmmakaren, som föreslog att berättelsen skulle föras till en romantisk Paris under 2020-talet. Det är en explosiv blandning, men det ska inte förstås på ett positivt sätt.

Tillbaka till Västern

Förstå de brister vid denna Western-remake av Dödsskytaren kräver förståelse för John Woos skapande process och avsikter. Det är väl etablerat att John Woo oavbrutet är mesterna och enhetliga auktoriteten inom modern action-film. Han etablerade grundvalen för gun-fu under 1980-talet, synnerligen med ”En bättre framtid”, ursprungligen kallad ”Självständigheten”, med intensiva skottduellkoreografin som är liknande martial arts men använder eldvapen – en idé han utvecklade i Hongkong. Övriga filmbolag, som Tsui Hark, Ringo Lam, Johnnie To och Wilson Yip, lägger sedan till sina speciella stilar inom genren. När en formel visar sig vara framgångsrik, lockar den amerikaner med stort finansiering. Detta är hur Hollywood lockade John Woo att producera filmer för amerikanska publiken: ”Broken Arrow”, ”Face/Off”, ”Mission Impossible 2”, ”Paycheck” och även ”Windtalkers”. Hans amerikanska filmografi skattas inte högt av hans mest trogna fans. Personligen är det endast den amerikanska filmen ”Hard Target” som jag fortfarande förnuftigar mig för idag med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen. Sättningen där höga kicks omformas till verklighetsenligt skottfirande fångar mitt intresse. Det är ett utmärkt filmer som håller John Woos elektriserande actionregi och skicklighet vid liv, även med amerikansk produktionseinflans. Jämfört med ”Face/Off”, som inte har åldrats bra delvis på grund av Nic Cages överskådning, finner jag ”Hard Target” lite subtilt överlegare…

Influenser och arv

För att förstå John Woo är det viktigt att erkänna att han har en unik stil som karakteriserar 1980- och 1990-talet, ofta innehållande ett visst naivitet som är typiskt för asiatisk film. Detta humör och miljö fungerar främst inom en asiatisk kontext, eller oavsett om det är Hongkong, Kina, Sydkorea eller Japan, beroende på genren. Att överföra denna något sentimental atmosfär till västliga publiker är svår, om inte helt o möjlig. Om John Wick numera ses som en banbrytare inom filmer som innehåller skottdueller, så är det viktigt att erkänna att John Woos arv pavarde vägen för stuntmän som Chad Stahelski att bli uppmärksammade regissörer inom genren. Själva saknar vi idag John Wick utan den asiatiska filmen, som Hollywood har dött på över decennier – The Matrix är ett exempel på detta. Jag tror att John Woo ser det likaså; hans filmer var aldrig riktade mot att ge västvärlden nöje utan i stället sitt hemland och grannländer. Han själv erkände själv att han förvånades över den internationella framgången av sina verk och intresset från producenter utanför Asien. Men given John Woos betydelsefulla inflytande så blev det amerikanska regissörer som sökte ut hans bästa idéer. Så hur skulle John Woo’s stil kunna anpassas med en amerikansk ton? Det var sannolikt ett frågespår för den hongkong-baserade filmaren när han samarbetade med amerikanska producenter. Det är nödvändigt att anpassa John Woos formel för att passa västliga smakförhållanden. Såsom asiatiska restauranger under 1980-talet justerade exotiska smaker till att passa västpalatset, som den populära kinesiske fritade ris med grönsaker och skinkor. Det är bara en receptanjustering för västliga smakpreferenser…

Införstått att introduktionerna är klara och kontexten är etablerad kommer vi nu till denna omarbetning av ”Killer”, som bär alla tecken på John Wools formula från 1990-talet, inklusive ett visst naivitet, och anpassar sig dåligt till västliga smakförhållanden. Detta är tydligt genom hela filmen, från dess postkortperfekta men klischeerfyllda Parismiljö, till tonlösa dialoger skrivna av Brian Helgeland, känd för sina verk som ”LA Confidential”, Clint Eastwoods ”Mystic River”, ”Man on Fire”, Ridley Scotts ”Robin Hood” och även hans egna regissörskap i ”Payback”. En stor namn inom Hollywood, Helgelands namn är prominentsutmärkt på filmposetten. Däremot finns det mycket kvar av den ursprungliga skriptet till ”The Killer” från 1989 utom förhållandet mellan polisen och mördaren, samt mördarens passionerade intresse för den unga kvinnan som han gjorde blind vid en misslyckad skottduell. Medan jag inte är särskilt störd av att originalhistorien ändras, så är det inte heller helt nödvändigt att kopiera den och ger därmed möjlighet till överraskningar för dem som är bekanta med den ursprungliga verken. Det ligger istället i de många dåliga valen som görs, som liknar den 2024-version av ”The Crow” från Hollywood.

Omständigheterna för att berättelsen skulle utspela sig i Paris med en fransk och till och med parisk stämning är inte alltid ett dåligt idé, eftersom John Woo’s 1989-filmen ”The Killer” var tungt inspirerad av Jean-Pierre Melville’s ”Le Samourai”. Chow Yun-Fat spelade sin Alain Delon och senare uppförde John Woo ett minne av Alain Delons död, där han uttryckte att ”Le Samouraï” ändrade hans liv och hans perspektiv på film. Idean med att göra det till en spegling av Alain Delons samuraj hade varit fantastisk, men remaken antar i stället en ”Emily in Paris” eller ”Plus Belle la Vie” -lätt version och överdrivs inte mycket… Så, fransk stämning för denna omarbetning med en internationell skådespelarkast, men med flera franska skådespelare också. Omar Sy spelar Inspector Li, som har namnbytt till Sey. Nathalie Emmanuel porträtterar här kvinnan mördaren och tar över rollen från Chow Yun-Fat, som nu heter Zee. Sam Worthington spelar hennes mentor, medan Tcheky Karyo gör trestyckekläder, Saïd Taghmaoui porträtterar en saudisk prins och Eric Cantona är Gobert, överhuvudet för den franska maffian. Det är oklart om Eric Cantona själv hade idén att imitera Robert De Niro’s ”Did you fuck my wife” scen från Raging Bull, men resultatet blir lika absurt som det är okomfortabelt…

Särskild erkännelse ska också gå till Grégory Montel, som spelar Omar Sy:s franske medhjälpare. Hans framträdande verkar ofta inkonsekvent, vilket leder en att tro att det möjligen saknades ledning under inspelningen. I filmenversionen i original språk växlar dialogen mellan franska och engelska, vilket är förvirrande. Omar Sy och Grégory Montel är två franska poliser i Paris som främst talar franska under hela filmen men ibland byter till engelska beror på situationen. Ibland passar detta byte när de åtföljs av en anglo-saxisk kollega, men ofta verkar det arbiträrt och tjänar bara att göra den amerikanska publiken mer bekväm med främmande språk. Vi hade förberett oss på att John Woo släppte filmen helt på engelska, likt Ridley Scotts tillvägagångsmetod med ”Napoleon”, då det skulle varit mindre stömningsmässigt och mer konsekvent som helhet.

Parodi på Auto

Charmerande detaljerna i ”Mördaren” från 1989 låg i den klass som skådespelarna utstrålade. Som nämnts, Chow Yun-Fat var lik Alain Delon från Frankrike och radierade charm och elegans på filmscenen. Detta är inte fallet med den här omarbetningen, där Nathalie Emmanuel ger sitt bästa men har svårigheter. Medan hennes ansiktsuttryck är överdrivna, är hennes insats ändå passabel jämfört med andra som verkar förlorade i en disjunkter äventyr. Det fanns inget tydligt ledarskap från John Woo under inspelningen, särskilt sedan han prioriterar actionscener över personlighetsutveckling. Resultatet når inte upp till vad filmaren uppnådde i toppformen på 1990-talet. När man återvänder till vanliga ämnen, innefattar omarbetningen alla klichéer från Woos tidigare arbete, även karikatyrartade versioner av dem: slow motionsekvenser, motorcyklister klädda i svarta kläder med ansiktsskydd, dubbla gevär, framåtriktade hopp och glidningar, mexikanska stillestånd, och duvor – nu bytt ut mot en ensam grå pigeon från Paris. Detta skarp kontrast höjder förklaringen av filmen som äldrad. Bilden på fiender som faller i slow motion finns också med men känns oförsonlig jämfört med nutidens förväntningar. Allt är där från hans tidigare stil, men med samma naivitet som förut, som tyder på att han tror det fortfarande är 1990-talet trots att det är år 2024. Idag har publiken analyserat och utvecklat sig vidare kring Woos konstform, vilket gör den här omarbetningen känslig för föråldring. Om John Woo har blivit fast i sina sätt eller är bara motståndsfrisk mot förändring är oklart; men hans vägran att anpassa sig lämnar filmen utan sammanhang och effekt jämfört med sin föregångare.

Titlar på filmer ska alltid förbli på engelska — de får aldrig översättas.

Parodi på Auto

Det fanns några korta framgångar med scenografi, särskilt under sjukhusskottningen och intervju-scenen, men detta är där det slutar. Resten känns föråldrad, särskilt den första actionsekvensen där Omar Sy jakter en brottsling i ett rött BMW, som utförts svagt. Det är dåligt filmat, fyllt av tydliga fortsättningsfel och oenheter, till dess att John Woo inte heller försöker sina vanliga finesser. Brian Helgeland, känd för manus till filmer som ”L.A. Confidential,” ”Mystic River,” och ”Man on Fire,” är ansvarig för dialogen, men inte mycket stannar kvar av det ursprungliga manuset från 1989 utom komplex relationshipet mellan polis och mördare, samt mordarenns obsessionsmässiga passion för kvinnan han blindade vid en misslyckad skottlossning.

About the Author

Simon Eklund

Author

View All Posts