Joker: Folie à Deux – Du kommer att hatas den, men vi tyckte om den (recension)

Sedan premiären på Filmfestivalen i Venedig i början av september har kritikerna mot Joker: Folie à Deux skarpt delat mening, med feedback huvudsakligen negativt snarare än positivt. Det är också svårare att följa upp efter den dramatiska effekten av den första filmen från 2019. Denna film vågade perfekt kontrastera superhjältefilmerna som har dominerat biograferna under mer än två decennier, en formel som kodifierades av den ultrapopulära MCU. Fem år senare, med inkomster på över en miljard dollar vid biografin och att en film upphöjd till status av mästverk – samtidigt som de romantiserar personer som incels eller massmördare, ett trend som serien Dahmer på Netflix lika väl emulerat – blir det problematiskt… Kritikerna som regissören Todd Phillips tagit väldigt allvarligt och gjort dem till ett centralt tema för denna uppföljare, Folie à Deux. Tyvärr talar filmen oss, alla dessa våldsönskande tittare och påminner oss om att det inte är gott att glorifiera negativa figurer, speciellt när de är allvarligt distrerbade. För att motstå sin egen publik gör Todd Phillips precis motsats i den här uppföljaren och lägger in kärlek och sånger – en farlig manöver verkligen.

Inte heller detta en musikalisk komedi

Andra element som bidrog till min uppskattning av dessa sjungna passager är på säker hand de valda låtarna. Filmen innehåller inga ursprungliga kompositioner utan istället inkluderar välkända covers. Bland dem finns ”Get Happy” av Judy Garland, ”When the Saints Go Marching In,” samt ”What the World Needs Now Is Love” av Jackie DeShannon, samt en tolkning av Jacques Brels ”Ne Me Quitte Pas,” där Joaquin Phoenix själv sjunger franska texterna. Jag ska inte dölja att dessa låtar resonerade med mig, speciellt sedan Joaquin Phoenix och Lady Gaga visserligen framför varje sång utan någon deception. Medan Lady Gagas talang är omdiskuterad, visar Joaquin Phoenix sin musikalitet i ”Walk the Line,” där han spelade Johnny Cash och själv sjöng. I ”Joker: Folie à Deux” försöker han påvisa en dansarens beröring med sin unika sätt att röra sig, ett lite avvikande drag som vi tidigare har sett i den ursprungliga Joker-filmen från 2019. Vi bevittnar verkligen en fantastisk insats, troligen mer engagerad än den första filmen.

I denna version av ”Joker: Folie à Deux” fokuserar sig filmen på att använda sången för att väcka minnet av Fred Astaire, Blues, Jazz och till och med Gospel som ger en känsla av nostalgia. Jag motsätter mig åsikterna hos några kritiker som hävdar att musikaliska elementen känns förvrängda eller misslyckas att integreras naturligt i berättelsen; istället fungerar varje sång som en viktig emotiv punkt för Arthur Fleck och speglar hans minnen eller drömmar. Varje musikalisk moment drivs av emotion, vilket jag hittade speciellt skönligt.”Joker: Folie à Deux” är ett film som visar mod och tar publiken överraskad. Istället för att stanna kvar vid succén med sin föregångare och ge vad fans skulle förvänta sig – djupare undersökning av våld, ytterligare iconisering av Batmans fiende eller att länka Arthurs historia till Matt Reeves’ ”The Batman” – valde regissören Todd Phillips en annan väg. Detta avvikelser från förväntade stereotyper och hängivenhet till sin konstnärliga vision gör filmen fascinerande.

Kärlek och förrådjande

Den första filmen var ett film om sjukdom, som visade den missnöjet hos en man som avvisats av en samhälle som dömde innan de kände, med fokus på hans långsamma förfall i våld. I ”Joker 2” fortsätter vi att utforska temat, genom att införa en andra person, Harley Quinn, som ska göra honom uppleva kärlek och hjälpa utveckla hans riktiga personlighet. Däremot kommer det i denna film vara ett mer tydligt moraliskt budskap vid slutet, något som saknades enligt regissören Todd Phillips, vilket gjorde att han justerade sin metod. Harley Quinn, inledningsvis en entusiastisk fan av Jokern, förklaras i filmen som förlåtet, liknande hur många kvinnor fascinerade av notorier brottslingar ses i samhället. Det behöver inte nämna Nordahl Lelandais, som födde ett barn under sin fängelsevistelse för sina övergrepp; ibland överträffar verkligheten den skumma karaktären av filmer. ”Joker: Folie à Deux” är en kritik mot personkult och splittring, med Arthurs försvarsadvokat, fantastiskt porträtterad av Catherine Keener—som inte har setts sedan ”Sicario 2″—varseld värdlighet som Toni Collette. Vidrörande Harley Quinn, trots att det finns kritik mot att rollen är för underutnyttjad i filmen, kommer den att vara betydande för utformandet och avformandet av Arthurs Fleck. Hon giver honom styrka men ledde också till hans fall; detta är det som gör deras relation intressant. Hon fungerar både som en botemedel och ett gift…

Kärlek och förtviljans hus: Tekniken i filmen följer den konstnärliga enhet som i den första Jokern-filmen. Atmosfären är fortfarande kall, nästan iskald, och tillsammans med det avgörande och grumligt universum hos Arkham Asylum bidrar det till Arthurs permanenta missnöje. Däremot finns det några ljusa och mer färgglada moment under sångscenerna, de instanser där Arthur Fleck försöker undfly sitt dårande liv. Regissören Todd Phillips ledning är mästerlig, om än minimalistisk och utan tillbehör; jag tycker det är elegansfullt. Några kan kanske mena att han letar efter sköna scener, men enligt min mening fungerar det mycket bra. När jag tänker på det direkt kommer den helikopteruppskjutningen med färgstarka parasoller från trailerna till minnet, vilken refererar till Jacques Demys ”Parasoller i Cherbourg”, samt när Arthur röker en cigarett i sin cell, djupt inhyrd i mörker, likt den scen där han skickas till isolering och ljuskällan som faller över hans utmattade ansikte efter att ha blivit misshandlad eller även våldtäktad av gardister på Arkham Asylum. Ja, vissa teman är olustra att se eller hör och Joaquin Phoenixs fantastiska insats förtjänar ytterligare en Oscar för sin karaktärspresentation.

I Skuggan av Jokern (2019)

Huvudkritiken mot filmen är att den inte lyckas helt avlägsna sig från sin föregångare, vilken stänger över den genom sin betydande påverkan. Det här uppföljaren gör ofta referenser till den första filmen via flashbacks eller scener som är placerade i mytiska platser från originalet, såsom stegscenen i The Bronx, som inte behövde återbesökas. Dessutom återanvänds genomgående musikaliska teman, inklusive ”Det här är livet” av Frank Sinatra och kompositioner av islänsk cellist Hildur Guðnadóttir, som används igen, tyder på ett överdrivet förtroende till den första utgåvan. Todd Phillips tar därför en självkritisk ställning till detta tjugoåriga och polariserande uppföljare. Men när ett verk delar åsikter så mycket, är det bäst att forma egen dom.

About the Author

Tove Håkansson Tove Håkansson

Author

View All Posts