Zelda: Echoes of Wisdom (Recension): En helt annorlunda Zelda som inte ska behagas av alla…
Niklas Sundin 
Det verkar som om den angivna texten inte innehåller någon text att bearbeta utöver titeln ”The Test”. Så där finns ingen text som jag kan förändra så att jag följer alla instruktioner för att hålla namn, fakta och betydelse intakt. Om du kunde ge hela texten med all information, skulle jag glädja mig att hjälpa dig med omförfattningen. Bland de mest prestigefyllda licenserna i Nintendos katalog är The Legend of Zelda ett undantag. Sådärt är det den enda spelet från Kyoto-baserade företaget som inte bär namnet på sin huvudkaraktär. Zelda är inte Link, den tystlåtne, grönklädda hjälten som har räddat en prinsessa från Ganon i nästan 40 år. Men 2024 valde Nintendo att skapa förändringar och erbjuda detta legendariska karaktär ett eget äventyr. Det är bättre sen än aldrig. Säkert får man notera existensen av Zelda: The Wand of Gamelon-avsnittet på Philips CD-i, men eftersom Nintendo inte har erkänt det kommer det inte omedelbart att utmana argumentet. I Echoes of Wisdom är Zelda nu huvudkaraktären, men hon deltar fortfarande inte i strider. Detta är både ett lovordvärt redigeringsval då den gäller spelet, samtidigt som det kan ge upphov till debatt. Och vi ska ha denna debatt…
I år 2024 introducerade Nintendo ”The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom”, med prinsessan Zelda som huvudkaraktär för första gången i serien. Detta är ett ovanligt val av Nintendo, eftersom det är mycket ovanligt att en spelserie inte expliciterar sin huvudperson i titeln, särskilt sedan Link har varit huvudrollsfigur under nästan 40 år. Meddelandet har väckt diskussioner, framför allt kring Zeldas roll utanför striderna, som Nintendo försvarar som ett redigeringsval som följer spelets spelförlopp. Dessutom räknades det en tidigare, oofficiell äventyr med prinsessan Zelda på Philips CD-i in, men den betraktas inte som en del av officiellt Nintendo-serien.
För att förstå varför Zelda tvingas rädda Hyrule istället för Link måste vi återvända till äventrets början. I de första ögonblicken av ”Zelda: Echoes of Wisdom” spelar spelare inledningsvis en riddare. Några sekunder är nog för att återuppskenar den charmiga känslan från 2019 års uppdatering av ”Link’s Awakening” och dess unika visuella stil, som ger intrycket av att styr en karaktär i en miniaturiserad värld, förbättrat av konstnärlig rörelsekra på skärmen. Mera ovanligt är det att spelets öppning låter spelare immediately möta Ganon, som inte är särskilt utmanande att besegra. Då han förlorar får dock en spricka bildas som samtidigt täcker Link, som i ett desperat självförsvar skjuter iväg det sista pilskottet för att frige Zelda från sin kristallfängelse. Detta utgör början av Zeldas förstånd, stärkt av plötzligt framkomsten av Tri, en flicka som ger henne Staff of Wisdom. Trots sitt vanliga utseende har denna föremål en makt att minnas och reproducera alla fiender och objekt Zelda möter på sin resa. På denna grund byggs spelet ”Echoes of Wisdom” upp. Sedan Zelda saknar fysisk kraft för att agera ensam, skapar hon imitationer av olika föremål som hittas över Hyrule: en bord, ett sängläkare, ett skåp, en sten, en kanon, en trampolin, en vase och ett buske.
I ”The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom” kan också livskraftiga varelser bli echoer, det vill säga ett flertal djur eller enheter som bokoblin, om inte de finns är Zelda ohjälplig, eftersom hon inte kan engagera sig i strid och har svårigheter att försvara sig själv. Det pågående spelet kräver ofta mer att observera än att delta aktivt, eftersom andra gör slutstrider på hennes vägnar medan hon bara kan undkomma strid och vänta tills händelser utspelar sig. Detta visar begränsningarna i speletssystemet som inte utvecklas mot ett mer engagerande eller episk upplevelse. Under hela spelets lopp, inklusive den slutliga striden där Link ingripper för att besegra den sista bossen, håller Zelda sig passiv.
Zeldas äventyr går ut på att använda dessa echoer, varje återgivet föremål har en specifik funktion. En bordsskiva hjälper till att nå högre områden, medan ett sovplagg hjälper till att korsa avstånd eller återhämta hälsotillstånd. Däremot finns begränsningar: Tri den lilla fären kan inte oändligt multiplicera dessa echoer, och om växttalet ändå ökar under spelets gång är det begränsat. Denna begränsning inspirerar spelare att vara skapande, eftersom de snart upptäcker att man kan koordinera både föremål och fiender. Detta möjliggör exempelvis att röra stora klippor som förhindrar vägar eller navigera i farliga zoner genom att fastna vid en flyttbar plattform. Här ligger Nintendo’s intension: att erbjuda spelare frihet att lösa utmaningar på sin egen sätt. Det finns inget enda lösning till pussel eller bossstrider, utan så många unika taktikers som det finns spelideer. Som ”Zelda Tears of the Kingdom”, Echoes of Wisdom främjar skapande, även om den inte når upp till de byggnadsmöjligheter som ses i föregående års titel. Det är dock det som särskiljer Echoes of Wisdom: den känslan att allt kan vara möjligt, utan fastslagna regler som begränsar utgångarna och ovanpå allt kan spelare anpassa sättet de löser pussel till sina smak. Detta medför ibland förhållanden där man känner sig som om man bryter spelets regler, uppnår bedrifter genom ovanliga medel, men det fungerar helt enkelt.
En känsla av övergivethet..
Men det är viktigt att erkänna att trots Nintendos ambitiösa tillvägagång i Echoes of Wisdom, kommer spelet inte att uppnå allmänt erkännande, synnerligen av spelare som tycker att att sammankalla olika kvillekomiska föremål för att korsa ett sprickdal eller bestiga en klippa är tröttande. I Echoes of Wisdom fokuserar man på lösning av pussel, och för dem som är missgynnade av den här aspekten kan allt verka svårt att hantera redan från äventyrsstarten. Spelets struktur riktar sig mer mot utforskning och reflektion än strider, vilket förklarar att Zelda har en passiv roll när det gäller användande av vapen. Som i Tears of the Kingdom kylde några publikmedlemmar av byggnadsmöjligheterna, och Echoes of Wisdom kommer troligtvis att besvikna dem som förväntar sig en Zelda-spelupplaga med mindre fokus på tanke eller strategi. Trots detta försöker denna taktiska approaches dock att utforska Hyrule – det område av Ingenheten – på en helt ny sätt. Ej bara är varje hinder ett hinder för Zeldas rörelse, som tvingar henne att reproducera föremålskopior, men hennes väg blockeras systematiskt av dessa sprickor som hindrar framkomst. Hyrule som vi mötte 2019 skiljer sig betydande från det 2024. Men Echoes of Wisdom lär ut klokt att låta spelare ställa sin egen fart och välja sin egen väg på äventyret. Varje ekosystem kan besökas i vilken ordning som helst, vilket skapar en känsla av frihet, även för vad som verkar vara ett huvudsakligen 2D-spel. Dock tog det flera försök för mig att ge mig in i äventyret fullt ut, och om jag inte hade testat spelet skulle det ta minst över 23 timmar att slutföra.
Från slott till antika
Men det fanns någonting som gjorde att jag kunde hänga på: den återinförande av klassiska grottor, vilka saknades i moderna öppna världsspel i serien Zelda, såsom Breath of the Wild och Tears of the Kingdom. Dessa grottor har en traditionell uppbyggnad där man måste hitta nycklar för att öppna vägar till bossar respektive halvbossar. Det är särskilt inspirerande att dese grottor består av miljöpussel som löstas intuitivt mer än hindren i den klassiska världen. Dessutom placeras varje dungeon i en unik plats där specifika ekon görs tillgängliga, vilket ger spelet att skilja sig ut mellan alla besökta platser. Denna metod harkar tillbaka till gamla designs men integrerar smidigt med Prinsessan Zelda’s magiska stavspel i serien Zelda.
About the Author
Tove Håkansson Tove Håkansson 
Simon Eklund 
