Den Grafen av Monte Cristo: Bäst Även än De Tre Musketyrerna – Frankrikes Sanna Blockbuster
Jesper Lundgren 
Undantagligen är ”The Count of Monte-Cristo” planerad för utgivning på fredagen den 28 juni 2024, för strategiska skäl som sammanfaller med starten av Världsfilmsdagen. Det kommer att vara ett år efter del 1 av ”The Three Musketeers” och endast sex månader efter den andra uppföljaren med fokus på Milady, båda skrivna av Alexandre Dumas. Om vi kan tala om en Alexandre Dumas-universum när vi nämner dessa tre filmer, är det viktigt att minnas att de är en del av Pathe’s strategi för att vinna tillbaka mark och dess chef, Jérôme Seydoux, som hade ett direkt plan efter hälsokrisen för att återuppliva fransk film: producera färre filmer men göra så att varje enskild film är nästan säker att bli framgångsrik. Vi alla minns täckningen kring franska filmer och de skådespelare/producenter som stod för denna ambitiösa nya vision. Guillaume Canet för ”Astérix & Obélix” lyckades dras över 4,6 miljoner biobesökare trots sina films konstnärliga brister. François Cibil, Pio Marmaï och Vincent Cassel som Musketeers i sina två filmer, som var relativt väl mottagna av kritiker och allmänheten, kom också att minnas. Kanske inte lika mycket som Pathé hoppats på, men grunden lagts. Sedan fanns det Pierre Niney, mer diskret, som väntade sin tur för att dra ut sin egen Edmond Dantès svärd. Han hade rätt att vänta, ty han troligtvis står för denna franska blockbusters framgång ensam.
Genomförandet av den gamla myten
För ”The Count of Monte-Cristo” var det essentiellt att återbesöka både myten och Alexandre Dumas roman. Historien är väl känd, och det finns runt trettio olika adaptationer, några från USA. Dessutom är filmlängden en punkt för övervägande. Sedan Dumas’ verk omfattar ungefär 1900 sidor, skulle man tänkas föredra en TV-serieformat i stället för en enda film för att helt rättvisa den totala berättelsen. Men det finns ett tal som pratas av greven och uttalats av Pierre Niney i filmen som jag särskilt uppskattar: ”Vi kommer att ta alla tiden vi behöver för vårt hämnd.” Det är exakt vad regissörerna Matthieu Delaporte och Alexandre de la Patellière har gjort för att hålla ett nära håll till rikedomen i Dumas’ roman. Ja, ”The Count of Monte-Cristo” tar 3 timmar och 28 minuter, men filmen flödar så bra att man inte upptäcker den tretimmarsdurationsen som passerar. Detta är en klar indikator på hög kvalitet.
Edmond – den superhjälten
Det är ingen tvekan att en superhjälte-presentation av karaktären i den år 2024 utgåva av ”Count of Monte Cristo” var ett geniartat sätt att modernisera och aktualisera filmen. Man kan jämföra Edmond Dantès med Batman, lika som Bruce Wayne i Christopher Nolans ”The Dark Knight Rises”. Efter att ha lästs in på Chateau d’If under 14 år omvandlar Edmond sig mycket likaså som Bruce Wayne från sitt underjordiska laboratorium. Monte Cristo-ön blir en hemlig bas där Edmond planerar sin hämnd, lära sig förklä sig och strida, ofta med synligt torso och synliga skarsor. Det är klart att franska filmmakare har tagit inspiration från Batman för denna moderna version av ”Count of Monte Cristo”, särskilt givet ökad koncept av masker i filmen, som tydliggörs genom starka överhuvudshot. Dessutom kretsar hela strukturen och berättelsen kring metoder för förklädnad, plötsliga framträdanden följda av stilsamma försvinnanden, vilket påminner om Ethan Hunts ändrade identiteter och mask-användning i ”Mission: Impossible”. Trots Pierre Nineys unga utseende lyckas filmen undkomma förakt både visuellt och narrativt, genom att hålla enhetligheten genom dialog och formulering.
Edmond – den superhjälten
Det är tydligt att ”Den greve av Monte Cristo” har en mindre säregen och litterär stil än dialogerna i ”De tre musketörerna”, som hade en teatertyngd som kunde snabbt härma över till skratt, speciellt med skådespelare som Vincent Cassel, Romain Duris och François Civil, som ofta är förknippade med gatukaraktärer. Fördelen med ”Den greve av Monte Cristo” ligger i att man har valt mindre kända skådespelare till allmänheten. Säkert är Pierre Niney och Laurent Lafitte undantag, men Bastien Bouillon, Patrick Mille och Julien de Saint Jean har ännu inte nått en bred erkänsla. Men Laurent Lafitte, Bastien Bouillon och Patrick Mille bildar ett övertygande svartsjuka trio av motståndare, där Bastien Bouillons författande av Fernand de Morcef från tid till annan leder tankarna till karaktären Dr. No. I likhet med det nya skådespelargenerationen inklusive Julien de Saint Jean, Vassili Schneider och Anamaria Vartolomei visar de passion och precision i sina roller, och det är speciellt Anamaria Vartolomei som fångar med varje framträdande. Hon påminner vid vissa tillfällen om Isabelle Adjani och Monica Bellucci. Hon är en skådespelare som fransk film kan sitta med trösten på sig.
Sobriety & Elegance
Tekniskt sett är det också väldigt lyckat med filmen och den använder en kamera som effektivt fångar de miljöer där handlingen utspelas varje gång. Filmat i naturliga miljöer används resande inställningar, högreinställningar, dronbilder (som är mycket vanliga) för att alltid ge en känsla av monumentalitet och hålla scenerna synliga. Trots att vissa har kritiserat Martin Bourboulons axelkameraarbete för ”De tre musketörerna”, fann jag det nödvändigt för visst långfilmsformat och tyckte inte det var särskilt bortväxlande. Däremot har regi av Matthieu Delaporte och Alexandre de la Patellière i ”Den greve av Monte Cristo” en mer karakteristisk identitet, trots att jag känner att den är något inriktad, med vissa tittare möjligen finna det långsamt tempod. Trots detta är cinematografin här mer visuellt drabbande, med kontrasterande färger som förbättrar varje moment.
Sobriety och elegant stil
Filmen om Edmond Dantès är en framgångsrik tolkning av Alexandre Dumas’ berömda roman, och Matthieu Delaporte och Alexandre de la Patellière har uttryckt den mest övertygande delarna för att skapa ett spektakulärt svärd-och-magi-epos. De gjorde medvetna val, utelämnade vissa passager ur originalverket för att fokusera på Dantès’ jakt på hämnas. Berättelsen har likheter med Assemblerns Batman-serie och visar också drag från Mission Impossible. Den här metoden, som kanske verkar ovanligt först, gör Count of Monte-Cristo till en modern svarthjälte genom att infoga karaktären med modern relevans. Detta fungerar effektivt och stärker även dramatiken och berättandet, vilket gör den till en av de bästa tolkningarna i termer av berättelseskara och djup inom en speltid på tre timmar.
About the Author
Niklas Sundin 
Joakim Bergström 
